Eller hur klarar man att balansera olika känslor som väcks i dessa Corona-tider?
Dels drabbas vi alla på ett personligt plan av detta virus som inkräktar på vårt dagliga liv och dels drabbas vi i vårt professionella liv. Ibland sammanflätas de olika sfärerna och känslopåslaget blir dubbelt.
På det personliga planet brottas jag med tankar om jag kan vara i en riskgrupp. Ålder (över 60) och lider av astma. Vid förkylningar sätter det sig ofta på luftrören och det kan bli svårt att andas. Definitionerna på vilka som tillhör en riskgrupp ändras över tid och något facit har vi ju inte ännu. Och min gravida dotter som också har astma. Är hon en i riskgrupp? Eller min man som har hjärtproblem?
På det professionella planet finns i botten en oro över att mitt företag ska klara sig igenom denna kris, som kommer att slå hårt mot alla verksamheter. I det dagliga arbetet möter jag min personal som också är rädda eller oroliga. För dem behöver jag vara en stabil person de kan vända sig till.
För mig gör det en stor skillnad om jag kan hålla känslostormarna i schack. Upptäcker att mina teoretiska kunskaper i Transaktionsanalys (TA) är mycket hjälpsamma. Att tänka omkring det som väcker rädsla eller ilska gör att känslorna dämpas.
Inom TA finns en teori om jagtillstånd. Varje jagtillstånd har ett sammanhängande system av tankar, känslor och beteende. De heter Förälderjagtillstånd, Vuxenjagtillstånd och Barnjagtillstånd. Förälderjagtillståndet innehåller budskap, regler, fördomar och attityder vi fått från viktiga vuxna under vår uppväxt. Ibland tänker, känner eller agerar vi på ett sätt som imiterar någon förälderperson från vår barndom. Är vi vårt Barnjagtillståndet återupplever och återupprepar vi tankar, känslor och beteenden från vår egen barndom. Då vi är i vårt Vuxenjagtillståndet är våra reaktioner baserade på den aktuella situationen här och nu.
Hur kan man ha glädje av denna modell då man blir skiträdd då?
För min egen del är det hjälpsamt att tänka att jag laddar Vuxenjagtillståndet. Det gör jag genom att ta reda på fakta. Vad gäller? Jag avstår att hämta information från Facebook, kvällstidningar eller andra källor som är polariserande på något sätt. OK, vad säger Folkhälsomyndigheten? Vilka är deras rekommendationer? Då följer jag dem! Inga andras ”hittepå”regler. Vilka är i riskgrupp? Då kollar jag på Socialstyrelsens hemsida. Inte kvällspressens förteckningar. Häpp! Plötsligt var jag inte i någon riskgrupp. Inte min dotter eller man heller. Puh! Nu gäller det bara att inte låta känslorna dra iväg. Då får man läsa om och prata förstånd med sig själv.
På arbetet håller jag personalen informerad om hur vi tänker omkring säkerhet och trygghet på arbetsplatsen. Vilka försiktighetsåtgärder som vidtagits och vad som gäller vid sjukfrånvaro. Upplever att jag växlar jagtillstånd beroende på behovet. Ibland är jag i mitt Vuxenjagtillstånd och pratar om fakta och hur vi behöver agera här och nu. Ibland kan jag vara i mitt omvårdande Förälderjagtillstånd då jag förmedlar hur de ska skydda sig eller hur de får pengar från Försäkringskassan för karensdagen. Att bemöta deras oro och ängslan med förståelse och lugn tror jag har betydelse. Ibland behöver jag vara i min kritiska Förälderjagtillstånd. Om spekulationer och fantasier drar iväg och skapar ännu mera oro kan jag behöva sätta ner foten och ifrågasätta varifrån uppgifter kommer ifrån eller förtydliga vad som gäller på arbetsplatsen.
Rädsla kan göra att vi tappar omdömet och reagerar för mycket eller för lite. Att hålla huvudet kallt blir därför det absolut viktigaste för mig, då jag behöver väga risker mot varandra och göra kloka val. Att ständigt ställa sig själv frågan: vad är fantasier och vad vet jag? Och att sedan lita till det jag faktiskt vet i nuet. Vi behöver hålla en fysisk distans så långt det är möjligt men de sociala och psykologiska behoven av tillhörighet är desto viktigare. Då behöver jag hitta nya sätt att hålla kontakten så att hjärtat får sin påfyllnad av kärlek.
Berit Fahlén (ordf i STAF)
