En del av oss känner att vi har mer tid till vårt förfogande än vanligt, andra mindre, i dessa skrämmande tider! För att må bra behöver vi strukturera vår tid. Vanligtvis har jag en god struktur genom mitt arbete,. Jag behöver inte tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Så är det nog för många. Vi går till jobbet, hela veckan och är lediga på helgen. När vi inte jobbar, slappar vi, surfar, ser på TV, umgås med familj och vänner och kanske utövar en hobby och motionerar. Många har fullbokade kalendrar och det kan vanligtvis vara svårt att få till en gemensam tid!

Men nu är det inte vanliga tider. Många använder sin tid annorlunda. Att vara ute på nätet har ökat, både i jobbet, men också på fritiden. Kanske har du, som jag, upptäckt att vi sitter mycket mer och slötittar på våra mobiler. Jag får tiden att gå och upptäcker till min förskräckelse att jag redan suttit med mobilen i 40 minuter, inte bara en, utan flera gånger per dag.

Vi behöver aktivt planera och strukturera vår tid så att vi får en god och hälsosam balans i vardagen, trots att vardagen ofta ser annorlunda ut nu. Transaktionsanalysen beskriver väl hur vi använder vår tid, tidsstruktur. Att strukturera vår tid handlar om våra grundläggande drivkrafter för att hålla oss friska.

När vi strukturerar vår tid, kan vi göra allt från att dra oss undan, till att vara 100% närvarande och spontana. Transaktionsanalysen beskriver sex sätt att strukturera tid. Ibland tillbringar vi tid i endast ett av dem, ibland i flera samtidigt. Inget av de olika sätten att strukturera tid är bra eller dåligt. Vi behöver själva finna en balans, som passar just oss och vår egen personlighet. Och som är bra för oss, så att vi kan hålla oss friska.

Sex sätt att strukturera tid:
– Undandragande
– Ritualer
– Tidsfördriv
– Aktiviteter
– Spel, psykologiska spel
– Intimitet, genuint och äkta utbyte

Man kan dra sig undan fysiskt genom att lämna rummet, men man kan också dra sig undan mentalt genom att tänka på annat och inte vara uppmärksam på det som sker här och nu. Under Covid19 pandemin måste vi vara fysiskt distanserade från varandra, men absolut inte socialt. Vi kan använda alla de hjälpmedel som finns till vårt förfogande, som telefon och dator för att hålla kontakten med varandra.

Att dra sig undan kan vara bra eller dåligt beroende på sammanhang och omständigheter och på hur mycket tid vi tillbringar här. När man är trött och har arbetat för mycket behöver man dra sig undan för att återhämta sig.

Ritualer är våra vanor (och ovanor) som vi upprepar regelbundet. Till exempel hur vi hälsar på varandra och vad vi förväntar oss av varandra då. Det innebär inte något större risktagande psykologiskt, men det ger välbekant och nödvändig bekräftelse. Vissa yrken innehåller fler ritualistiska moment än andra, t.ex. inom kyrkan.

Tidsfördriv är precis som det låter, ett sätt att fördriva tiden. Men det fyller också viktiga funktioner. Det ger oss tid att bara vara, lära känna varandra, vila mellan aktiviteter osv. Man får inte mycket gjort om man låter tidsfördrivet ta för mycket plats (och tid).

Många har nog liksom jag märkt att vi lägger mer tid än vanligt här. Framförallt genom att surfa runt i mobilen eller på datorn utan något egentligt syfte.

Aktiviteter är när man strävar efter att uppnå ett mål genom att göra istället för att bara prata. Det är när vi faktiskt jobbar och får saker och ting gjorda. Det handlar om att göra, men kan också vara mentala fysiska aktiviteter.

Nu börjar det bli mer dramatiskt och kanske riskfyllt. Psykologiska spel är våra försök att vara nära varandra, ofta på samma sätt som när vi var små och som inte fungerar optimalt. Det är våra väl invanda mönster som leder till att vi känner den där välbekanta, men dåliga känslan.

Att kunna vara genuin och äkta utan dolda eller manipulativa syften är en utmaning. Att i varje given stund kunna känna och tänka efter, innan jag väljer vad jag vill göra och säga. Det är att vara i nuet och använda all min kunskap och erfarenhet samtidigt som jag är spontan. Att vara autentisk är när det inte finns några dolda budskap utan, jag bara är. Det är mer riskfyllt, för jag vet inte vad som kommer att hända härnäst eller hur jag kommer att känna när vi pratar med varandra.

Nu funderar jag över hur jag använder min tid. Gör jag det jag vill göra, eller inte? Finns det vissa sätt att strukturera min tid som i dagsläget får för stort utrymme? Vill jag justera något? Funderar du över hur du lägger din tid för att få den balans i livet som du verkligen behöver just nu?

Eleonore Lind 23 april 2020

När Covid 19 gjorde entré i Sverige påverkades jag som så många andra runt om på vårt klot. På det professionella planet tystnade telefonen och inplanerade uppdrag ställdes in. På det privata planet så blev min pappa akut svårt sjuk i slutet på mars och kördes in med ambulans till sjukhus, vi fick ta avsked i lägenheten. Både på sjukhuset där han vårdades först och på korttidsboendet där han befinner sig nu är det besöksförbud. Min pappa har en halvsides ansiktsförlamning vilket gör att han har svårt att tala i telefon så det är svårt att upprätthålla kontakt med honom. Som läget är nu kan vi stå utanför pappas fönster, som är öppet 3 cm, och pratar med honom.

Hur vet jag att personalen som sköter min pappa utan munskydd och handskar inte är sjuka i Covid-19? Jag är väldigt tacksam för att det finns tydliga direktiv för att förhindra smittspridning på sjukhus och andra vårdinrättningar men det väcker så mycket känslor hos mig. Att inte kunna besöka, krama, trösta och vara nära när det behövs som mest är oerhört smärtsamt.

Det här har naturligtvis påverkat mig enormt mycket, det är en personlig kris i den globala krisen. Så när den värsta chocken lagt sig funderade jag över vad jag behövde och hur jag kunde ta hand om mig för att må så bra som möjligt och räcka till?

Under den här perioden har jag ofta relaterat till transaktionsanalysens (TA) OK-hage, som visar på fyra livspositioner:

I sådana här krissituationer är det lätt att känna sig otillräcklig – +, jag kan och förstår inget i sjukhusvärlden, alla andra är proffsiga och kan så mycket.

Efter att känt mig otillräcklig och upplevt att jag inte kan påverka något, kan jag känna hjälplöshet och vanmakt och hamnar i positionen – –, jag drar mig undan och gör ingenting eftersom jag inte kan något och ingen lyssnar på mig.

Om jag då beter mig överlägset och arrogant + – och ringer runt till läkare och vårdpersonal, skäller ut allt och alla så kanske känslan av otillräcklighet lindras.

Ingen av de här positionerna är hjälpsamma för vare sig min pappa eller mig, ingen mår bra av det.

Jag tänker att jag har ett val. Jag kan välja att tänka jag är ok och du är ok + + eftersom det är en hälsosam position att befinna sig i. När jag befinner mig i den här positionen tänker jag att de som arbetar på boendet där pappa vårdas kan tänka själva, tar ansvar för att stanna hemma om de är sjuka, att de vill min pappa väl, att jag kan samarbeta med dom genom att ge dom så mycket information som möjligt om min pappas personlighet och behov. Jag kan ringa personalen för att hålla mig uppdaterad om hans hälsa. Vilken tur att pappa bor på bottenplan av tre våningar så att vi kan se och prata med varandra genom fönstret.

Vad vill jag få fram med de här raderna?
När vi hamnar i kris är det extra viktigt att ta hand om oss, att vi gör det vi mår gott av.
Även när vi är i sorg och under hård press har vi valmöjligheter. Alla känslor är ok att känna, men vi kan göra ett aktivt val och välja hur vi vill agera och bete oss.

Till slut vill jag citera en av mina idoler Mark Levengood, som genom dessa ord också befinner sig i positionen jag är ok och du är ok: ”Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena, så tar vi oss igenom det här tillsammans.”

Ta hand om dig
Anette Johansson
STAF

Efter viruset – social distanseringspandemi?
Om social närhet och fysisk distansering

Viruspandemins globala mantra är ”social distansering”. Därmed menas: Håll 1-2 meters avstånd till andra människor, undvik fysisk närhet till andra personer. Tillsammans med god handhygien är betryggande avstånd till andra människor den viktigaste åtgärden för att skydda sig själv mot smitta och därmed begränsa pandemin. Det vet vi alla numera.

Men ”social distansering” är ett djupt olyckligt och felaktigt ordval för att hålla fysiskt avstånd. ”Social” betyder enlig Svenska Akademins ordlista ”samhällelig, samhälls-; välanpassad till samhällets krav; sällskaplig m.m.” Att tillämpa social distansering betyder då rimligen att hålla sig fjärran från samhällets krav, vilket är raka motsatsen till den välanpassning till samhällets krav som nu är livsnödvändig. Social distansering betyder då också att man inte ska vara sällskaplig, vilket strider mot människans innersta överlevnadsinstinkt. Det finns ingen sårbarare varelse än det ensamma människobarnet. Människor behöver alltid människor, som små, som vuxna, som gamla. Utan medmänniskor dör vi. Vi vet bara att vi finns till om andra människor bekräftar vår existens.

Coronavirusets uppdykande ändrar inte människolivets villkor. Vi kan bara överleva genom social närhet och samarbetsförmåga. Att vi nu under en tid måste avstå från den fysiska närhet vi mår bra av och vanligtvis tar för given är en stor och kännbar uppoffring. Vi inser att fysisk distansering är nödvändig för att klara pandemin, och vi kan stå ut med tillfällig fysisk distansering om vi hittar andra sätt att vara tillsammans. Fysisk distansering och social närhet är vad som behövs, inte fysisk och social distansering. Den digitala revolutionen hjälper oss lyckligtvis med virtuella kontaktytor när vi nu måste hålla ”spottavstånd” i den fysiska verkligheten.

Har det någon betydelse om vi kallar det vi vet vi behöver göra för ”social distansering” eller ”fysisk distansering”? Ja, för det är genom orden vi tillsammans definierar den värld vi delar. Orden, språket, är grunden för att förstå varandra och tillsammans överleva i en tillvaro där människan bara är en av oräkneliga livsformer som livnär sig på varandra. Vår nya fiende coronaviruset bryr sig knappast om hur vi benämner våra överlevnadsstrategier, men inbördes måste vi bruka och förstå våra ord på rätt sätt. Hjalmar Gullbergs dikt ”Bara de riktiga orden” får en skrämmande och oväntad aktualitet i coronans tid:

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Om vi inte nu använder och lyssnar till riktiga ord, med både krona och fågelsång i, med både allvar och hopp i, vilka ord och vilken verklighet kommer vi då att ha i morgon, efter pandemin? En verklighet där mantrat ”social distansering” fortsatt gäller? Social distansering mellan individer, mellan regioner, mellan stad och land, mellan länder, mellan världsdelar, mellan fattig och rik? En ny era av nationalism och ”make Me great again”?

Av Thomas Ohlsson 20-04-20